“För mig har fotografin alltid varit den plats där drömmen och verkligheten stämt möte. Det började i mörkrummet. Att genom ljusslussen få träda in i detta rum, förtrollat redan genom sitt metaforiska namn, kändes för mitt tonåriga jag som att få tillträde en okänd underjord. Efter att jag i blindo trevat mig fram till förstoringsapparaten dröjde det en stund innan ögonen anpassat sig till det svagt röda glödlampsljuset. Alla omvärldens ljud dämpades och jag blev varse en stickande, sövande lukt av kemikalier. Axlarna spändes i koncentration inför den framkallningsakt, den pånyttfödelse av verklighetens alla glömda ögonblick, som strax skulle äga rum. När den beslöjade bilden växte fram i framkallningsskålen visste jag att den lika lätt som den uppenbarat sig kunde gå förlorad och jag kände mig som skapelsens herre – på en gång livräddare och bödel.

Alla fotografier innehåller et memento mori – en påminnelse om vår dödlighet. Att ta ett fotografi av en annan människa är att göra sig delaktig i hennes förgänglighet. Genom att skära ut en skärva av verkligheten och frysa ner den bär fotografiet vittnesbörd om tidens obevekliga nedsmältning. Långt innan fototeoretikerna talade om att fotografi tillägnar sig det som avbildas, att det kan sägas vara ett direkt avtryck av motivet, som en dödsmask eller ett fotavtryck, har människor därför hyst en fruktan för att bli avbildade.”

Ibland kryper jag ner i soffan och läser Marie Lundquists “Drömmen om verkligheten”. Den är fin tycker jag.